Bryt!

Vilket bryt min femåring fick idag. Skulle kunna tas som undervisningsexempel i vilken utvecklingspsykologikurs som helst. Vi var på ICA och han fick syn på en leksaksbuss. En blå. Den. Skulle. Han. Ha. Det gick inte att diskutera. Han skrek. Han grät. Han la sig på marken och sparkade. Han gjorde sig tung så att han inte skulle kunna lyftas. Jag var benhård. ”Nej, du får den inte! Önska den av tomten”. Jag tog honom i famnen. Han skrek. Jag lyfte upp honom. Han skrek. Han blev svettig. Jag blev svettig. Jag gav mig inte. En kvinna gick fram till mig och sa ”vad du är duktig”. Jag blev arg. Vaddå duktig?! Ett nej är ett nej. Flera andra kom fram och frågade om de kunde hjälpa mig på något sätt. Styra matvagnen eller kanske ropa på hjälp?! De blev antagligen störda och ville säkert att jag bara skulle säga ja till den jäkla bussen. Jag förstår dem. Det är jobbigt med skrikande ungar. Men, det var faktiskt första gången som V betedde sig så här. Om jag hade givit med mig, antagligen inte den sista. Jag struntade i att jag fick onda ögat från både personal och kunder. Ut ur butiken kom vi tillslut. Svettiga och slutkörda båda två. Plötsligt var den blå bussen också glömd. Jag tror alltså inte att han kommer att få några bestående psykiska men av mitt nej 😉.